för några år sen, mitt i en otroligt jobbig period hängde jag mig fast vid dom här orden. varje dag. tanken då på att jag skulle behöva orka ta mig igenom det, Orka deala med saker, orka ha tålamod, orka vänta, orka orka... inte bara en dag utan en oöverskådlig tid framåt, gjorde att paniken steg och steg i bröstet tills jag nästan inte kunde andas eller säga nåt annat än "jag vet inte hur jag ska orka". jag hade ingen aning hur jag ens skulle ta en dag i tagen med dom där tankarna malandes. en dag i taget bet inte. Jag är en översiktsperson. Jag ser en lång sträcka, ett stort fält, helheten före detaljerna. Ibland är det bra men just då var det alldeles för överväldigande. där och då sa en vän till mig: "Ellen, du måste inte orka mer än du orkar." där och då var det som att jag gavs en frihet. En frihet som gjorde att jag kunde börja ta en dag i taget. en dörr ut att ta eller låta bli. inget tvång. dramatiskt? kanske. och inte applicerbart på exakt allt och alla i livets alla äventyr och dalar men... i dom där orden hittade jag kraft att orka mycket längre än jag då kunde föreställa mig att jag nånsin skulle kunna orka. friheten att säga ja eller nej gjorde att det gick. tvångströjan kom av. och så orkade jag.
​/ellen